via de la plata 2009. piaPosted by compostela Sun, January 03, 2010 01:43:17
trettio mil på via de la plata-leden
det ska sägas på en gång. till den här leden gäller det att komma väl förberedd. gör man inte det finns det risk för att man får sova ute i det fria, det är nämligen långt mellan härbärgena.
det är påsken 2009. eftersom jag blev så fascinerad av påskfirandet i leon förra året, flyger jag den här gången ner till salamanca för att än en gång ta del av detta märkliga fenomen.
jag hade tänkt stanna ett par dagar, men när dag nummer två kommer kan jag inte längre bärga mig. jag måste ut på caminon!
nu ligger ju salamanca på via de la plata - leden, men för min del blir det lite för många mil att gå till santiago härifrån. jag hade tänkt mig cirka trettio mil, en tillräckligt lång sträcka för att hinna både rensa hjärnan och bli lagom euforisk.
jag går till turistbyrån i salamanca för att få lite information om leden. det finns ingen.
tanken på att bara vandra rakt ut i det blå utan att ha en aning om hur långt det är till nästa övernattningsställe är inte tilltalande, men det kommer att lösa sig.
jag tar en buss några mil norrut. och sen sätter jag igång att gå.
jag går och går tills jag kommer till ett ställe som jag har ett hum om att man kan övernatta på. härbärget där visar sig vara stängt, men jag har tur för vid den stängda porten träffar jag en annan pilgrim, en man som redan gått sjuttio mil! från starten av leden i sevilla. mannen har bra information om härbärgen på några lösa lappar som jag får skriva av. dessa anteckningar blir i huvudsak vad jag sedan går efter under mina dryga trettio mil. än en gång visar det sig alltså att allt man behöver kommer till en när man vandrar caminon…
jag travar på till nästa by, cernadilla. vid infarten till byn står min nye pilgrimsvän med en nyckel i handen. vi följs åt till byns härbärge. det ska visa sig att han och jag blir de enda övernattarna. det ska också visa sig att det ingen restaurang finns i byn, ingen mercado, ingen mat. men vi löser det, sjuttiomilavandraren och jag. det ligger två kokta potatisar vid diskbänken, han har en bit bröd, jag har en liten bit ritters mörka med hasselnötter. vatten finns i kökskranen. vi delar allt broderligt. belåtna brer vi sedan ut våra sovsäckar på varsin brits och lägger oss att sova. klockan kanske bara är nio, vilket är bra. då kan jag komma iväg tidigt på min första heldag på caminon.
jag får inte någon lång stunds sammanhängande sömn. gubben snarkar förfärligt och jag har glömt att plocka fram öronpropparna. två saker som kommer att upprepas under hela vandringen har jag alltså redan det här första dygnet fått erfara; det gäller att ha öronproppar i beredskap och man får se till att alltid ha något ätbart i trunken.
dag 1: cernadilla - requejo
6.45 gör gubben sin morgontoalett och jag passar på att kliva i kläderna, packa ihop sovsäcken och ge mig iväg. utan vidare ord.
ute är det fortfarande mörkt, men fullmånen lyser upp så pass att jag inte behöver använda ficklampa. jag möter den svala och sköna morgonen iklädd förutom de vanliga vandringspersedlarna, vantar, pannband och långkalsonger.
när solen kommer smygande befinner jag mig i en gammal ruinby. jag tar lite bilder och upptäcker när jag tittar på dem i efterhand att det nog är lite rembrantvarning över dem.
den här min första heldag på via de la plata går jag hela trettiofem kilometer, vilket förstås är alldeles för mycket. jag borde veta bättre med tanke på hur det gick sist. men, det är så svårt att stanna när man väl börjat gå!
jag går i fred och ro hela dagen. jag ser inte en pilgrim, och knappt någon annan heller. allt känns bra. visst ger sig ett par tånaglar till känna, men jag väljer att negligera dem. ryggsäcken sitter utmärkt. det är andra gången jag vandrar med min north face gjord för smala kvinnoaxlar. den här gången har jag varit såå noga med packningen. allt för att slippa gå till posten för avlastning. jag har inte ens en hårborste med mig, än mindre schampo. jag har en halv tvålbit som ska räcka till såväl hårtvätt, kroppstvätt som klädtvätt. till och med tandkrämstuben har jag minimerat. jag har klämt ut mer än hälften av tubens innehåll! i klädväg har jag bara det absolut nödvändigaste.
i requejo ska jag ha mitt hem i natt. här finns ett härbärge. men, när jag öppnar dörren dit har den spanske pilgrimen från igår redan checkat in. jag känner att jag inte orkar vara ensam med honom en natt till och lyssna på hans snarkningar. härbärget har heller ingen värme och inga filtar. det avgör saken. det får bli det där hotellet som jag såg nere i byn.
jag prutar lite med en äldre rätt svårflirtad dam och får till slut ett fint litet rum med en grandlit och spetsgardiner. jag kränger av mig kängorna och pratar lite med mina tår. jag lovar att vara lite snällare mot dem i fortsättningen. jag tar ett hett bad som jag vältrar mig läänge i, bor man nu på hotell för en gång skull så. sedan tar jag på mig mina lätta, fula, ljusblå crockfejks och går ut och letar upp en affär.
jag köper en burk bläckfisk, en burk vita sparrisknoppar, en tomat, en persikojuice och en halv pan. tillbaka på hotellrummet dukar jag upp delikatesserna på sängen och lägger mig sedan ner och sätter på teven där jag fastnar i någon slags spansk deckare. väldigt o-pilgrimskt, men så somnar jag också mitt i alltihop och sover som en nyvaggad tills dagen åter gryr.
dag 2: requejo - lubian
idag går jag ut i ett lite lugnare tempo. jag har räknat ut att jag kanske egentligen har lite för många dagar på mig eftersom jag alltså lämnade salamanca tidigare än beräknat. nu får jag antingen gå kortare dagssträckor, eller så får jag fortsätta gå mot kusten när jag kommer till santiago. vi får se.
den svårflirtade hotellägarinnan har tydligen sovit gott inatt för när jag ska lämna tillbaka rumsnyckeln, bjuder hon in mig till sin salong där hon satt fram colacao (någon slags kakao), muffins och skorpor. i gengäld får jag spetsa öronen och anstränga mig att lyssna till hennes redogörelse för sin enda utlandsresa, den som gick till kuba, och allt berättas på spanska.
ute på vägen igen. idag kommer jag till den högsta punkten på hela via de la plata, 1350 m ö h, och jag märker det knappt. den här dagen är terrängen väldigt varierad. det går upp. och det går ner. och det är stundom väldigt blött. plötsligt är vägen helt vattenfylld och det finns inte en chans att gå vidare.
jag letar mig upp genom åkarna till landsvägen och kommer så småningom in i en by. i de här flera hundra år gamla byarna som det finns ganska gott om i denna delen av spanien, verkar det som om det bara finns ungkarlar kvar. många gånger buttra män som har långt till ett leende.
-anda sola? går du ensam? den tandlöse gamle mannen blänger surt på mig där han står lutad mot sin högaffel. si, si, es mejor, det är bättre så, svarar jag och ger honom ett brett leende som inte besvaras.
anda sola. jag suger en stund på orden. kanske är frågan inte helt obefogad. hur bra är det egentligen att vandra runt ensam i en sådan här terräng? tänk om man skulle halka på de hala bergsformationerna som finns här och var. jag skulle kunna bli liggande rätt länge med ett brutet ben innan någon hittade mig. jag har faktiskt inte sett en enda människa på leden de två dagar jag nu avverkat.
jag får kolla upp att nödnumret till polisen är det samma här i spanien som det är hemma, 112. sedan det gäller att se till att mobilen är laddad. man behöver ju för den skull inte nödvändigtvis ha den påslagen. jag är så ofantligt ointresserad av teknisk utrustning när jag vandrar. jag vill helst inte ha någon som helst kontakt. jag vill bara gå runt och sväva i det blå.
när det börjar se lite torrare ut lämnar jag landsvägen och återförenas med leden. det är en otroligt vacker natur i de här trakterna runt padornelo.
hela vägen till lubian där jag ska stanna för natten, är det väldigt lantligt. jag stretar på en sista backe uppåt, och så, framme. härbärget ligger precis vid infarten till den lilla staden, eller snarare byn. en skylt på väggen säger att nyckeln finns hos en dam lite längre ner på gatan. jag går dit och får veta att dörren till härbärget är öppen, jag behöver bara ta i lite.
det lilla härbärget är fint och rent och i två våningar. jag installerar mig i en hörnsäng på övervåningen och kastar ut en önskan i etern om att få vara ensam inatt.
jag tar en promenad för att titta på alla vackra gamla stenhus. det moderna torget mitt i byn skvallrar om eu-pengar tagna ur någon slags glesbygdsfond.
jag är också på jakt efter en supermercado. så här kan jag inte gå runt utan att ha tillgång till mat. visserligen är jag nästan aldrig hungrig, men man måste ju ha näring för att orka gå.
jag hittar en säger en och en affär, och den är stängd! jag tar en lov till i byn. och går sedan tillbaka och sätter mig uppgiven utanför mercadon. och se! ett fönster öppnas och en man frågar om jag vill handla. vips har han slagit upp portarna till affären. och än en gång får jag uppleva att allt jag behöver på dessa underbara pilgrimsleder kommer till mig.
jag köper upp mig på lite bläckfisk, sparris, tomater, bröd, nötter och salladsblad, och faktiskt även jordgubbar. jag går tillbaka till mitt härbärget för att duka upp. just när jag kommer fram står det en man och läser på lappen som säger var man kan hämta nyckeln.
herbert var en sådan där egen företagare som jobbade minst tretton timmar om dagen tills hjärtat en dag högg till och han fick sig en tankeställare. resultatet blev att han sålde företaget, la om hela sitt liv, och började vandra.
jag häpnar lite när herbert packar upp och gör i ordning sin bädd för natten. han har galgar med sig! och så en flaska rödvin som han delar med sig själv medan han pratar och pratar och pratar, tills det blir dags att säga godnatt.
- om du går upp tidigt så stör inte mig, säger herbert och lägger sig på rygg och börjar omedelbart snarka.
dag 3: lubian - a gudina
jag lämnar oftast härbärgena tidigast av alla på mornarna. för att inte väcka de andra tar jag min sovsäck, min ryggsäck och mina skor och smyger ut ur det mörka rummet. jag går inte ens på toaletten. jag packar utanför i skenet av min ficklampa.
här kommer nu den roligaste incidensen på hela den här resan.
jag sover inte bra. herbert snarkar idogt hela natten. eller snarare halva...
jag tittar på mitt armbandsur. den visar 7.08. bra! då kan jag äntligen kliva upp och dra på mig vandringskängorna. det känns som om jag varit på besök i herberts privata hem. jag behöver komma ut på vägarna igen för att hämta hem mig själv.
jag smyger ut ur rummet. går ner till undervåningen. packar, smörjer in fötterna, och så iväg.
det är mörkt när jag kommer ut. månen som fortfarande är rätt full, lyser till en början upp lite men jag får snart ta fram min ficklampa. jag går genom den ödsliga byn. vägen leder neråt. det slår mig att det faktiskt är svårt att se de gula pilarna när det inte är dagsljus. nu finns det väl ingen anledning att man inte ska gå rakt fram på byvägen.
jag kommer ut på en väg som leder upp till motorvägen, vilket ju måste vara fel. jag går tillbaka, hittar en annan väg och går där tills jag ser en skylt. jag riktar min ficklampa mot skylten och får se att där står 'a la frontiera de portugal', till portugisiska gränsen. helt fel håll. jag letar fram ett litet kartblad jag har i min packning och just som jag riktar ficklampan mot kartan råkar skenet hamna på klockan jag har fastsatt på ryggsäcken. hon står på 4.22. vad har hänt?!
först fattar jag ingenting. men när jag sedan lägger ihop två och två börjar det klarna. normalt sett borde det ha ljusnat vid det här laget och fåglarna borde ha satt igång att sjunga. det är alltså sant. klockan är tjugo över fyra. mitt i natten!
i en halv sekund överväger jag att fortsätta vandra. men så slår förnuftet till. eftersom det inte finns någon väg som leder dit jag ska, finns det bara ett alternativ. jag måste gå tillbaka till härbärget.
vägen tillbaka känns tung. det är alldeles becksvart nu eftersom månen försvunnit. jag skulle kunna få panik och bli mörkrädd, men jag röstar emot det och börjar i stället sjunga för mig själv för att skapa mod. jag kommer tillbaka till härbärget klockan fem. jag har varit ute och nattvandrat i nästan en och en halv timma.
jag kan inte förmå mig till att gå upp på andra våningen igen. jag lägger mig på soffan i köket, kryper ner i min sovsäck.
klockan åtta kommer herbert ner för att äta sin frukost. han styr runt och håller på i en hel timma. jag låtsas sova. jag är inte beredd att svara på frågor.
till kvällen möter jag honom igen, på nästa härbärge. han är mer eller mindre i upplösningstillståndet. vad var det som hände? varför hade jag gått ner och lagt mig i köket? var det något han sa? något han gjorde?
jag kommer alltså iväg ovanligt sent den här dagen. klockan är nästan halv tio när herbert äntligen är på betryggande avstånd. jag stannar vid utkanten av byn och tar en bild av ortsnamnet, lubian, en by jag sent ska glömma.
i backen, på väg ner mot motorvägen, ser jag den gula pilen. det var alltså här jag skulle ha tagit av.
vägen slingrar sig genom skogen och upp i bergen. dagen bjuder på några otroligt vackra vyer. jag ser råddjur skutta på på stigen framför mig, skällandes som hundar. av andra pilgrimer får jag senare på kvällen veta att man också sett varg i trakten.
på härbärget i a gudina är det rätt mycket folk när jag kommer fram, mest cyklister. och så herbert då som sagt. det är första gången jag inte sover ensam eller i sällskap av en enstaka herre. jag pratar lite med en vacker man och hans flickvän. hon cyklade ensam i mer än sjuttio mil innan pojkvännen slöt upp. får man inte ont i rumpan av att cykla så långt? nej då.
alla försöker få med mig ut och äta. jag vill inte. jag vill vara ensam. jag har ett otroligt stort ensamhetsbehov den här gången. jag vill helst inte prata med någon. jag vill bara vara i den där sköna altet-bubblan helt för mig själv. jag tror att det är något i mitt inre som vill komma ut och berätta något för mig. jag tror detta bara kan ske om jag är i enskildhet.
dag 4: a gudina- laza
7.15 ger jag mig av. som vanligt i mörker och som vanligt först av alla. det blir åter en dag med fantastiska vyer. den här leden är nog om möjligt ännu vackrare än den franska leden. jag vandrar uppe på höga kullar där jag stannar upp och spejar runt i 360 grader. inte en människa, inte en by i sikte.
dagen innehåller alla typer av väderlek. det är regn, det är dimma, det är sol. och det snöar! när det snöar som värst kommer mina cykelvänner från igår. de är genomdränkta men ser inte ledsna ut för det. och det är inte jag heller där jag travar på i min poncho.
jag har nu kommit in i galicien. och det märks. plötsligt är det koskit överallt. jag går genom öde bondbyar. trots koskiten känns luften frisk. jag tar djupa andetag. det doftar pinje.
jag kommer fram till laza vid femtiden på eftermiddagen. jag får leta runt ett tag innan jag äntligen hittar nyckeln till byns moderna härbärge. det här är det första i en rad som har nästan identisk inredning. nyckeln finns på ambulanscentralen.
den här natten skulle jag verkligen, verkligen vilja ha ett rum för mig själv. imorgon är det nämligen min födelsedag. jag försöker förklara det för ambulanspersonalen. men nej, kommer det fler pilgrimer så måste vi bo i samma rum. det har med uppvärmningen att göra.
det kommer två pilgrimer till, herbert och en annan herre. de här två karlarna konstaterar att värmen inte fungerar i det rum vi är hopfösta i. det är kallt och vi har alla frusit en del under dagen i det skiftande vädret.
karlarna konstaterar alltså att det är kallt, och nöjer sig med det. själv tar jag på mig mina blöta kläder igen och travar ner till ambulanscentret och säger att nu får de minsann komma och fixa värmen. de låter mig följa med i ambulansen på vägen tillbaka. det har börjat störtregna. det tar en timma innan elementet är fixat. ja, sedan håller det i fem minuter efter att de försvunnit, och jag ger upp och paltar på mig allt jag har av torra kläder och krypa ner i sovsäcken.
dag 5: laza - vilard de barrio
jag ligger blick stilla i min säng och låtsas sova när dagen gryr. jag vill helst inte dela min födelsedag med någon om det går att undvika.
mina båda rumskamrater visar ingen hänsyn. det är ett ganska vanligt fenomen på härbärgena. är klockan över ett visst klockslag så tänder man lampan, man pratar högt, man springer ut och in
de båda männen håller på i en och en halv timma! så när de äntligen är klara, släcker de ljuset och stänger dörren!
det regnar och haglar mest hela dagen. men det gör inte så mycket. jag vandrar genom ett fantastiskt berglandskap där jag förundras över all skiffer och marmor som finns i marken. och just idag, vilket sammanträffande!, är naturen full av vackra födelsedagsblomster.
det är mycket uppför. så småningom kommer jag upp till den lilla byn albuergia där jag hittar en liten mysig kaffestuga. jag slår mig ner och hänger upp mina våta persedlar framför den öppna brasan. jag är faktiskt väldigt våt. ponchon jag inhandlade i stockholm innan jag åkte, är inte vattentät. medan jag väntar på att kläderna ska torka njuter jag av den fina musik innehavaren bjuder på. sköna gamla sånger jag inte hört på länge. jag passar också på att bjuda mig själv på födelsedagstårta, tarta de santiago, ett så passande namn!
på väggarna i kaffestugan hänger hundratals pilgrimssnäckor som pilgrimer skrivit sina namn i. jag får en tom snäcka som jag glatt skriver dagens datum i , den sextonde april, my birthday.
ute på leden igen måste jag mestadels hålla mig till landsvägen. leden är full av vatten. men jag går också uppe i bergen, där jag bugar och tackar alla vackra blommor som står uppradade till min ära.
i vilard de barrio tar jag in på ännu ett modernt standard-designat härbärge. jag har en fantasisk tur för just idag är jag den enda gästen. jag får äta min bläckfisk i lugn och ro. jag dricker en kopp te och kryper sedan till kojs med en bok som jag ligger och läser ända fram till midnatt. inatt får jag sova utan öronproppar. jag sänder ut en tacksamhetens tanke i etern. det har varit en utmärkt födelsedag.
dag 6: vilard de barrio – xuncheria
jag vaknar sent. vilket är helt okej. jag har som sagt alldeles för lång tid på mig den här gången. jag har nu bestämt mig för att inte fortsätta ut till kusten efter santiago. jag ska gå kortare sträckor i stället. egentligen gillar jag inte det, jag vill verkligen vandra hela dagarna, komma fram till härbärget hungrig och trött. nu är det som det är. jag har räknat ut exakt hur många kilometer jag kan gå varje dag för att komma fram i lagom tid till santiago. idag blir det tyvärr bara fjorton kilometer.
jag går i maklig takt på spikrak väg, helt ensam. lite regn och lite hagel igen. en del granna berg, men de storslagna bergen som gör den här leden så speciell, verkar det vara slut på nu.
jag sitter en stund i solen i en liten by och torkar. och sedan kommer jag alldeles för snabbt fram till mitt nya härbärge, en mycket modern konstruktion i rostig metall utanför xuncheria.
jag är ensam först men sedan ramlar den ene efter den andre in. en spanjor som verkar springa maratonlopp de hundra milen mellan sevilla och santiago, en fransman med långt vitt hår, ett österrikiskt par. jag sätter mozart i öronen och somnar ifrån deras prat. när jag vaknar igen går jag in till stan. jag handlar och går sedan till en kyrka som har kvällsmässa.
dag 7: xuncheria – ourense
när väckarklockan ringer 6.45 är jag den enda som inte vaknar. jag har nämligen kvar propparna i öronen. det känns lite pinsamt att jag väckt de andra, men de får ju nu en chans att komma iväg tidigt. själv smyger jag diskret iväg medan andra gör sina toalett- och frukostbestyr.
jag går nästan bara på asfalt idag. och det känns i höfterna vill jag lova.
ourense är en relativt stor stad, med gågata och allt. pilgrimshärbärget, san francisco, ligger högt uppe på kullarna. de frestar på att ta sig dit. när jag kommer fram är det ingen där. jag går in i ett intilliggande museum där jag får hjälp att ringa på en man som kommer och öppnar. jag är alltså först på plats. ändå har någon lyckats ockupera de bästa sängarna i sovsalen. mysko.
efter en stund kommer ett gäng äldre herrar. när de anlände med tåget tidigare idag gick de direkt till härbärget för att lämpa av sina säckar. så var det mysteriet löst.
jag tar en tur på stan, äter en god sallad. tillbaka på härbärget slår jag mig i slang med en ung man som varit på sjukhuset och fått salva för sina brännskador på armarna. han har bränt sig av solen hur konstigt det än kan låta. själv har jag ju mest sett regn och snö. killen går de hundra milen mellan sevilla occh santiago på arton dagar. arton dagar!!! dessutom i ett par gympadojor som det är stora hål i! jo,jo var och en har sin camino att vandra.
fransmannen med det långa vita håret från igår kommer in. han undrar om jag ska följa med till de heta källorna som finns på andra sidan stan. jag avböjer artigt. jag vandrar inte min camino i sightseeing - syfte. jag vill som sagt bara gå innesluten i min egen lilla bubbla.
på natten hjälper det inte att ha proppar i öronen. i vår sal är alla sängar upptagna. det kanske ligger trettio personer här. tjugofem snarkar. men det är inte värst. i salen bredvid som bara är avgränsad av en halv vägg, har staden hyst in ett teatersällskap som efter att de uppträtt på teatern kommer in sent och inte vill släcka och sova innan de druckit lite vin och skrattat och pladdrat av sig.
dag 8: ourense - cea
jag är alltså inte helt utsövd när jag vaknar med ett ryck när min snabbvandrande sänggranne ger sig av med en rejäl smäll i dörren. jag tar det lite piano. tyvärr kan jag inte vandra så långt idag heller. jag lämnar rummet som en av de sista. när jag kommer ner i entréhallen är den täckt av madrasser. folk har alltså legat även här. man kanske skulle hyst in det där teatersällskapet någon annan stans så att pilgrimerna som härbärgena är till för, fått plats.
jag går ut ur ourense i gryningen. på den gamla romerska bron som leder över floden möter jag jean louise, fransmannen med det vita håret, och jean carlos, spanjoren som småspringer fram. vi går tillsamman en stund. sedan frigör jag mig ifrån dem för att vandra ensam.
lite senare på dagen sätter jag mig ute i naturen och torkar fötterna och njuter av vacker fågelsång. jag stannar en gång till. på ett vägcafé. tragglar mig igenom dagens 'el pais' och tar en coca cola. cola smakar aldrig så gott som när man är ute och vandrar och verkligen har förtjänat den. helst ska den serveras med en isbit och en skiva citron.
det här är en riktigt bra dag. vid kanten av landsvägen hittar jag en kvinna som står och kokar färsk pulpo. jag sätter mig i den gassande solen och njuter av den goda måltiden. kvinnan bjuder mig på nybakat lantbröd till bläckfisken. det här tillfället dök förstås upp just som jag börjat oroa mig för var jag skulle hitta mat idag. det är tunnsått med byar...
jag kommer fram till den härliga byn cea, som uppenbarligen fått eu-pengar för att lyfta fram sin gamla brödbakar-tradition. det finns små bodar i nästan vart kvarter. jag hittar ett underbart härbärge som känns gammalt och nytt på samma gång. först är det bara jag och två par, modell äldre spanjorer, men när jag kommer tillbaka efter att ha inhandlat en kvällsmacka är alla de 40 bäddarna fyllda. en hel som det verkar skolklass med unga killar har anlänt. jag hänger upp min sarong framför min underslaf, mozart i öronen igen och så går det bra också.
ljuset tänds och släcks hela natten. det är de fyra äldre spanjorena som väl inte vill snubbla när de ska gå på toaletten. jag ska senare lära känna de här fyra lite närmare. jag kommer i princip att få min nattsömn förstörd av dem resten av vandringen. fast, de är mycket vänliga under dagtid.
dag 9: cea - castro dozon
06.45 släpar jag ner sovsäck, kappsäck osv. till första våningen där jag packar ihop och så ger mig iväg i mörkret. åh, vad jag älskar de här tidiga, ensamma mornarna!
det går uppför och uppför i två timmar tills jag kommer fram till det kända cisterianska klostret i oeseira. här hade jag sett fram emot att få besöka klostrets kyrka med anor från 1100-talet, enligt böckerna en av de mest perfekta exemplen på galicisk romansk stil. men, men. det visar sig att kyrkan är stängd på grund av att en av klostrets munkar kilat hädan. nu går det ingen större nöd på mig. jag sätter mig i solen och njuter av en bocadilla och en kopp colacao. och där sitter jag sedan tills de nattvandrande spanjorerna gör entré.
det fortsätter uppåt. det är mycket koskit nu, men också en del vackert. jag går bland annat genom buskage i gult och lila som är högre än jag. det här är den andra dagen i sol. det är inte speciellt varmt men jag kan gå utan långkallingar och vantar.
jag kommer fram till castro dozón redan klockan 13.30. det nybyggda fina härbärget ligger på kullarna en liten bit från centrum. jag är först på plats. jag hittar mig en fin säng, lägger mig och läser lite. när de två spanska paren anländer samlar jag snabbt som ögat ihop mina pinaler och flyttar in i rummet bredvid. har jag nu tur kommer jag att få sova ensam inatt. icke så. innan dagen är till ända har hela pojkbataljonen från igår anlänt. jag får sova till ljudet av en symfoniorkester bestående av 15 snarkande karlar. och, det blir den kallaste natten hittills.
dag 10: castro dozon- bandeira 35 km, 12 timmar
en fridfull vandrings - dag som börjar klockan 7.15. förutom att jag passeras av några av de snarkande vännerna från den gångna natten, går jag ensam och fri hela dagen. i laxe sätter jag mig ner på ett café för lite ägg, juice och cola. jag hade kunnat stanna på härbärget här, men jag känner att 18 km är alldeles för kort sträcka att gå. så jag knallar vidare, nu mot sedilla, cirka en mil bort.
när jag kommer fram har jag egentligen gått nog för idag, men, här finns inget härbärge. jag kollar runt på lite olika hotell, priserna är okej, 25 euro per natt, men det verkar som om staden är helt utan pilgrimer, det känns konstigt och lite ensamt. så, jag går in i en livsmedelsaffär, köper upp mig på lite tonfisk och bröd, och vandrar sedan ut ur stan, mot bandeira där det ska finnas ett härbärge. tre kilometer till, uppför, åt helt fel håll.
väl framme och jag hittar inte ett enda pilgrimsspår. härbärget verkar vara inhyst i ett campingcomplex som är stängt. och nu är jag trött. så pass att jag faktiskt inte orkar gå en meter till. men, men. här kan jag ju inte stå inatt utanför en stängd grind. så, jag fortsätter upp för backen. och tur är väl det för strax ser jag en liten stuga med folk utanför. jag känner igen de snarkande spanska pensionärerna. mellan mig och dem är det dock ett stort oövervinnligt dike, så, nerför igen, tillbaka till campinggrinden, forcera den, backe uppför inne på området, och voilá. mitt nya hem för natten.
spanjorerna hade också gått till staden sedilla, men hade precis som jag inte trivs där, varför de tog en taxi hit ut. i huset har också två cyklande tjecker installerat sig.
jag äter min tonfisk och sätter mig i solnedgången och lyssnar till vacker fågelsång, medan övriga åker taxi tillbaka till sedilla för middag och teve-fotboll. alla utom en av cyklisterna. mannen är ifrån den del av tjeckien som en gång hette sudettyskland. han berättar sin historia, på tyska, och kvällen går.
natten blir allt annat än lugn, det slås som vanligt i dörrar, pannlampor tänds då det är pink-läge och när morgonen kommer har jag bestämt mig för att vänta ut de andra för att få möjlighet till lite lugn och ro i sänghalmen innan jag drar vidare.
dag 11: bandeira – outeiro, 17 km
som vanligt har jag alldeles för mycket tid på mig idag. jag går i en relativt långsam lunk tillbaka till sedilla för att därifrån fortsätta leden genom vackra skogar mot outeira. jag tar en paus vid dikesrenen och festar på yoghurt, banan och nötter. jag går genom öde landskap, inga hus, inga människor.
så småningom kommer det lite civilisation och jag sätter mig en stund på denna dags enda bar och festar på lite coca cola och småcroissanter. jag passar på att torka gårdagens tvätt, behändigt fastsatt i renseln med klädnypor.
jag är trött idag. min energibarometer står på låg. det gick åt en hel del energi igår i lyssnandet på den där tjecken och hans berättelse. att dessutom varje natt bli störd i sin sömn börjar också tära på energin. för att komma igång igen och orka fortsätta drar jag faktiskt i mig två color på raken. och fem småcroissanter…
och väl är väl det. för efter uppehållet behövs det verkligen energi. terrängen är dramatisk. det går uppför, och utför. man håller på med något slags tågbygge uppe i bergen och leden har letts runt på krokiga vägar.
jag anländer först av alla till härbärget i outeiro. ett stort, modernt bygge med många sängar. jag tar en lång, skön dusch, tvättar mina kläder, köper choklad och läsk i en automat och lägger mig sedan i solen och somnar. och så kommer de fyra spanjorerna. så snälla och söta på dagen. så störiga på natten.
de fyra ska även här ta en taxi till närmaste stad, härbärget ligger på landsbygden utanför stan, här finns varken affärer eller kaféer. tyvärr har jag inte haft möjlighet att handla på hela dagen, så jag får lägga mig på tom mage. visst hade jag kunnat följa med till stan, men jag kan inte lägga mer energi på att försöka prata spanska…
innan spanjorerna försvinner för kvällen, har den äldste i gänget, den pigge 78-åringen som alltid ligger ett par steg före sina vänner när de vandrar, fixat en sak åt mig. han tar mig i handen och leder mig till en dörr som tidigare varit låst. han öppnar dörren och viskar att här kan jag sova ostört, fri från han och hans vänners snarkande. så sött. döm av min förvåning när han själv kommer intassande i rummet när han kommer tillbaka från stan, och lägger sig i grannsängen. om han snarkar? hm.
dag 12: outeiro – santiago de compostela, 16 km
klockan ringer 06.30. som vanligt tar jag mitt pick och pack, tassar ut ur rummet och gör mig i ordning för avfärd. och som vanligt går jag i mörker en stund innan dagen vaknar. jag går och går. inga byar, inga caféer. men en hel del vackra träd i vacker natur.
jag kommer in i santiago de compostela från ett helt annat håll än jag gjorde när jag gick camino francés. inte från bergen, mer från ett platt jordbrukslandskap. precis när jag får se min kära katedral på håll för första gången, gås jag ifatt av en man som känner igen mig från något av härbärgena längs leden. han verkar lycklig över att få sällskap in i stan. det är inte jag. För mig är det här en av de bästa stunderna under hela vandringen. en stund som jag absolut vill njuta av i ensamhet. jag lyckas skaka av mig honom, artigt, men bestämt.
mitt mål är pilgrimsmässan i katedralen klockan tolv. jag är tidig. på vägen, inne i stan, i sista backen innan det stora katedraltorget, slinker jag in på en frisörsalong. kan de möjligtvis tvätta och kamma håret på en sliten pilgrim?
jag har ju inte ens haft en kam med mig på den här vandringen. gissa om det känns underbart att få både massage, tvättning, kamning och föning, allt till det facila priset av två och en halv euros.
så är jag framme!
känslan när jag träder in i katedralen än en gång, är ljuv och underbar.
jag sätter mig på första parkett och lyssnar först på nunnan som ska leda oss pilgrimer genom den musikaliska delen av mässan, och sedan på prästen som börjar sin predikan med att vara upprörd över alla turister som tycks använda kyrkan i första hand som ett museum och som inte respekterar oss pilgrimer och vår alldeles egen mässa.
efter mässan går jag till pilgrimskontoret och får än en gång min ’compostelana’. den här gången anmäler jag att jag inte vandrat caminon av religiösa skäl. jag får därför en annan typ av diplom, ett med en pilgrimsvandrare på.
så tar jag in på mitt favoritpensionat som ligger i en mycket gammalt hus som vetter ut mot ett litet torg i anslutning till katedralen. jag drar undan gardinerna för att få in så mycket ljus som möjligt och lägger mig på den stora breda sängen och lyssnar på dånet av klockorna i katedralen. än en gång oändligt tacksam.
för vägen. för målet. och för att jag till slut kom på varför jag hade ett så ovanligt stort behov av att få vandra i ensamhet.
leon-santiago 2008. piaPosted by compostela Thu, December 04, 2008 21:01:00
flyger ryanair från nyköping kl 06,50 till santander via frankfurt. landar 12.50.
10 minuter med flygbuss in till stan. hade tänkt ta en buss till ovideo 13.45 för att därifrån ta mig till leon, men alla bussar är fulla! det är "semana santa", den heliga påskveckan, alla ska hem!
blir tipsad om ett tåg som går via palencia. centralstationen ligger som väl är alldeles intill busstationen. springer dit och hinner precis med 14-tåget. efter 2,5 timmar byter jag tåg i palencia och en timma senare hamnar jag där jag ska, i leon. kl 18.30 puh!
får så gå runt ett bra tag och leta härbärge. "albergue municipal" är fullt, den här veckan används stället som vanligt vandrarhem. albergue nr två har inte öppnat för säsongen. hamnar slutligen hos nunnorna vid placa gotica i gamla stan, ett varmt och väldigt trevligt härbärge. men, blir nästan ihjälskrämd när jag ska gå in genom porten. ut genom just denna port kommer, precis i det ögonblicket jag ska gå in, hundratals människor klädda i svarta kåpor där enbart ögonen syns. spooky! männen bär stora bårar med olika statyer av en lidande jesus. herre gud, det är ju bara onsdag, hur ska detta sluta?
jag är faktiskt lite chockad över det märkliga skådespelet som för övrigt håller på till långt in på natten och som gör att nattsömnen inte blir så god som jag önskat. dessutom, så här första natten har man inte hunnit vänja sig vid alla snarkningar än... men, men, kommer väl propparna in i öronen så löser det ju sig.
ja, och så innan det blir dags att krypa till kojs passar jag på att gå in i klosteravdelningen för att låta mig välsignas inför färden. jodå.
dag 1 36 km; leon, hospital de orbigo - murias de rechivaldo
eftersom jag inte fick mången blund i ögonen sover jag till kl 8. ska ta 9-bussen till hospital de orbigo där jag tänkt att min vanding skulle starta, har nämligen hört att sträckan dit inte är så kul... men, bussen? nej just det. går inte. semana santa. så. går cirka 15 km ut ur stan och liftar sedan med en präst! till den gamla vackra bron i orbigo. går över den och sedan slutar jag inte gå förrän jag är framme i santiago 10 dagar senare...
men först... går jag genom astorga. det är mycket uppför här. är säcken för tung nu igen? jag som verkligen tänkt på vart enda hekto jag packat ner.
går ut ur stan och fortsätter den vackra raksträckan fram till murias de rechivaldo där jag tar in på ett privat härbärge som jag bott på tidigare och som jag tyckte mycket om då. men nu är det kallt! ägarna säger att de inte har råd att elda än! fryser. och har ont, i benen, i höfterna och i fötterna. har nog gått för långt idag. ja jag vet. man ska starta mjukt. håhåjaja. träffar en ängel dock. spanska pilgrimsanna masserar mina onda kroppsdelar.
dag 2 18 km; murias de rechivaldo - rabanal del camino
i dåligt skick. gick ut för hårt igår. ont ont ont. får hasa mig fram till rabanal. tittar in i lilla minimarketen "la tierna", där ägaren bott i australien och följaktligen talar aussi-engelska. hans fru ger mig ett paket salt och rekommenderar mig att ta ett fotbad varje kväll (vilket jag också gör återstoden av vandringen, varje kväll , för att häva inflammationen jag fått i nagelfästena på fem tår. men, detta lämnar vi därhän. alla har ju sina små problem och det är ju inte det som är det intressanta med el camino!)
idag är det långfredag. jag hasar mig iväg igen, till kyrkan. hamnar bredvid en irländsk präst med världens största fötter. detta nämner jag därför att jag senare ska komma att följa hans fotspår. i snön!
de märkliga påskritualerna fortsätter... prästen tar ner träfiguren av jesus på korset, lägger den mot altarringen, och så får församlingen gå fram och kyssa jesus fötter!
det är skönt att bo på privata härbärget "nuestra senora del pilar". såå trevlig och omtänksam personal.
dag 3 20 km; rabanal - riego de ambros
idag börjar jag med en ny slags frukost som passar väldigt bra för årstiden; varm choklad med toast och marmelad.
den här morgonen träffar jag för första gången chris och julia från tyskland som jag ska slå följa med en bit på vägen lite senare.
krafterna har kommit tillbaka, jag känner att jag kan gå långt idag. men! då vet jag inget om väderleken... först börjar det regna. sedan snöa! ja det är faktiskt snöstorm uppe i bergen! det går knappt att hålla ögonen öppna. jag prövar att gå och blunda på en och samma gång. och det går faktiskt.
i foncebadon, där jag tänkt lägga en sten, ser jag nästan inte korset.
vindtät jacka har jag som väl är, men den andas inte speciellt bra upptäcker jag när jag stannar för att värma mig på fiket där de alltid spelar klassisk musik. jag är genomblöt under jackan.
i lokalen sitter en samling frusna, genomblöta pilgrimer och dricker varm choklad, igen. jag stannar tills den värsta stormen bedarrat. jag lägger vantarna som är som två genomblöta disktrasor, på tork på elementet. en del virar in sina fötter i plastpåsar innan de drar på sig vandringsskorna igen.
efter att ha pulsat fram i sjuåtta centimeter djupsnö hela förmiddagen, känns det bra att kliva in i den varma pilgrimsrestaurangen i el acebo och festa på en rykande het fisksoppa. trevligt sällskap får jag också. irländska prästen och hans lilla grupp sitter runt det stora bordet alldeles innanför entrén.
det fortsätter snöa hela dagen. man ser inte pilarna längre. men... jag följer prästens spår, allt medan jag går och nynnar för mig själv "har du tagit prästens sko, prästens sko, prästens sko, svara ja eller nej."
jag hade eventuellt kunnat gå lite längre idag, men jag vill så gärna bo på privata alberguet vid pilgrimernas vattenkälla i riego de ambros, ett mysigt ställe där man bor två eller fyra personer i små kupéer. mysigt, på hösten när det är varmt ja! nu är det iskallt! trots att det snöar ute hela natten, har man ingen värme i stenhuset! varför i hela fridens namn har man överhuvudtaget öppet?!
jag somnar fullt påklädd i min sovsäck, med fyra filtar över mig. så fort näsan råkar sticka ut under natten, håller jag på att frysa ihjäl. och det här utsätter man sig för frivilligt!
i huset finns för övrigt bara två personer till, en mor och en son från nordnorge. de tog sig varsin rejäl hutt innan de törnade in.
dag fyra 37 km; riego de ambros - villa franca
det är förstås alldeles för kallt att ligga och dra sig. så fort jag slår upp mina blå ger jag mig iväg. det känns faktiskt varmare utomhus än i det där kalla stenhuset.
klockan är 06.20. snön ligger som ett vitt täcke på marken. tusentals stjärnor täcker himlavalvet. och, fullmånen hänger över takåsarna! det är en fullkomligt magisk morgon.
jag låter månen lysa upp vägen framför mig när jag vandrar ner genom ravinen till molinaseca. jag vet att prästen och hans irländska entourage skulle övernatta där. jag kikar in genom dörren till härbärget som ännu inte är öppet. men nej, det verkar som om jag är den enda som är ute så här tidigt.
jag går upp till ponferrada och tittar på den gamla fina riddarborgen. jag har sett fram emot att få sätta mig på torget i stan och ta det lite lugnt, äta frukost och kanske besöka katedralen, det är ju påskdagen idag. men, innan jag vet ordet av har jag gått rakt igenom hela staden! i utkanten stöter jag på chris och julia som jag ju träffade i rabanal häromdagen. efter att ha vandrat i fyra timmar sätter jag mig äntligen ner för lite frukost, i columbrianos.
i camponaraya går jag in i byns moderna kyrka för att ta del av påskdagens ritualer. det första som möter min blick är en stor ryggsäck där våta strumpor hänger på tork i klädnypor. chris är alltså här...
i den här kyrkan var det inte så mycket dramatik, mer vanlig nattvardsgång. när vi kommer ut händer det dock saker. jag får vara med när chris bryter sin fasta. han är troende katolik och har "fastat" i fyrtio dagar, det vill säga inte ätit godis!
chris första chokladbit på 40 dagar
jag hade tänkt övernatta i cacabelos, men där är härbärget inte öppet för säsongen än. jag får fortsätta till villafranca. det blir två timmar till, totalt 11 timmar idag! det var inte bra för fötterna det. slår följe sista biten med mina nya vänner från tyskland. äntligen framme tar vi in på kommunala härbärget där vi lyckas få ett rum för oss själva, snarkfritt... mödosamt tar vi oss ner till byn där vi äter en utsökt middag. och chris får en chokladbit till!
dag 5 25 km; villafranca - la faba
tar det väldigt lugnt på morgonen. det var så skönt att sova utan öronproppar. strosar runt i stan och köper frukt och annan färdkost. har fått smak på en väldigt god mörk chokladkaka med hasselnötter, t om godare än "ritters".
när jag så sent som vid tio-blecket ger mig av ut ur stan, möter jag julia och chris igen. även om jag kan vandra med andra pilgrimer någon kortare sträcka då och då, vill jag alltid börja dagen ensam. men nu är det alltså så att vi tre går i ungefär samma takt ut ur stan, och därför blir det naturligt att vi följs åt. vi går och går och går, en väldigt tråkig sträcka som går längs bilvägen. värst är portela där man t om går förbi ett stort långtradarfik.
vi går tillsammans till ruitelan där vi tänker göra dagen kort. jag känner verkligen av att jag gick långt igår. vi checkar in på det privata härbärget. och så händer något märkligt. jag trivs inte! vi blir väldigt arrogant bemötta. jag känner att jag bara vill ut därifrån, även om vi redan fått stämplar i våra pilgrimspass. jag ber om ursäkt, säger som det är och går resolut ut därifrån.
chris och julia har samma känsla. de kommer efter. och så går vi tillsammans upp för den otroligt långa, smala och sega backen upp till la faba, där vi blir varmt välkomnade. vilken lättnad! på detta härbärge, som drivs av en tysk camino-förening, har bara två andra pilgrimer checkat in. det är rent, det är snyggt och det finns t om en öppen eldstad där en brasa sprakar hemtrevligt. jag somnar utan mat. mina stackars tår är inte att känna igen.
julia, som studerar medicin, påpekar att det var fler tyska soldater som dog av fotrelaterade problem under första världskriget än av skottskador...
dag 6 14 km; la faba - alto do poio, triacastela
när jag vaknar tidigt denna morgon vet jag att jag måste ta itu med min tår om jag ska kunna ta mig ända till santiago. jag ger mig iväg i mörkret, klockan är 06.30. det är fullt med snö överallt och svårt att ta sig fram. jag stretar på mot 1300 meters höjd och o cebreiro. uppe på toppen från la faba ser jag solen gå upp, ytterligare en gudomlig morgon.
det är bara fem kilometer mellan la faba och o cebreiro. det tar två timmar att ta sig över berget i snön. julia och chris hinner ifatt mig.
vi pulsar på i snön tillsammans tills vi kommer in i o cebreiro där vi vilar ut och frukosterar på den gamla krog som tillhör det härbärge som funnits för pilgrimer sedan år 1072. och jovisst, det blir varm choklad, flera liter.
efter ett långt uppehåll som bland annat innefattar ett besök i den mer än tolvhundra år gamla mariakyrkan, ger jag mig iväg igen, mot triacastela och doktorn som jag vet finns där.
på min väg ut ur o cebreiro konstaterar jag att de gamla keltiska pallozer byn är så känd för, ser betydligt trevligare ut i solsken och utan snösörja.
när jag kommer ut ur o cebreiro blir jag stående. vart är vägen som leder upp i skogen? inte en skylt. inte ett fotspår. allt är vitt vitt vitt. några pilgrimer som kommer bakom mig väljer att gå ner till stora vägen för att följa den. det vill inte jag. jag vill ju vara i naturen!
efter en stund kommer en ung man älgande åt mitt håll. han hälsar glatt och fortsätter sedan upp mot skogen. okej. jag följer efter honom.
det tar timmar att gå genom skogen. jag har hela tiden den unge mannens tioitvåfotspår framför mig. men ingen kommer bakom mig. det gäller alltså att hålla sig på benen och inte ramla och skada sig.
vandringen genom skogen går på tusen meters höjd. jag ska upp till 1337, till alto do poio, den högsta punkten på den spanska delen av caminon. sista biten upp kryper jag nästan fram. fötterna ömmar, dimman ligger tät och snön vräker ner.
äntligen uppe. jag släpar mig in i restaurangen intill vägen. en brasa sprakar precis vid ingången. jag slår mig ner där och beställer en välförtjänt het soppa. efter måltiden ber jag värdinnan ringa på en taxi till mig. jag kan inte ta ett steg till.
tolv kilometer senare är vi i triacastela. utanför doktorns port. nä, han är inte hemma. det får bli apoteket i stället. apotekaren lyfter inte ett ögonbryn när jag visar mina tår. hon har förstås sett allt som går att se i fotväg. lite antiinflammatorisk salva och några tåhättor med silikon på insidan så ska jag vara på fötterna igen, säger hon. min vandring till santiago kanske kan fortsätta...
taxin kör mig till det kommunla vandrarhemmet, en byggnad i tegel med vackra blå fönsterluckor och dörrar. sist jag var i byn bodde jag på det privata härbärget uppe vid stora vägen. det var okej där, men man fick inte tvätta sina kläder utan att en militant föreståndare skulle lägga sig i. det slipper jag nu. jag tar ett rum som närmast ser ut som en båthytt. två sängar på varje sida. jag ber att man inte ska släppa in någon annan. jag väntar på chris och julia.
i väntan på mina vänner tar jag på mig mina lättvikts crossfejks och går till den gamla pilgrimskyrkan i byn. det är iskallt när jag kommer in, men så fort den underbara prästen Párroco Augusto Losada López hälsar oss välkomna kommer värmen. en makalöst vänlig man. han börjar med att be oss inte resa oss upp under gudstjänsten eftersom vi behöver vila våra stackars vandringsfötter. hur kunde han ha så rätt?
temat för kvällen är el camino de santiagos humana och själsliga dimensioner. efter att ha pratat en stund i detta ämne ber senor lopez om hjälp att läsa pilgrimens bön på olika språk. jag erbjuder mig att läsa på norska, en svensk text finns inte.
det är en fantastisk känsla att stå i denna gamla kalla kyrka med aposteln jakob bakom sig och läsa den här bönen. detta minne tror jag nog att jag kommer att bära med mig länge.
efteråt får jag en stor varm kram av senor lopez som välsignar mig och kysser min panna. jag tror nog att det vänder nu. jag kommer nog att flyga fram resten av vägen till santiago...
tillbaka på härbärget igen. och man har givit bort sängarna i mitt rum. två stora skolklasser har nämligen anlänt. det är överhuvuvtaget många spanska ungdomar ute i spåret. ganska fantastiskt egentligen att man tar sitt kulturarv på så stort allvar.
alltså ingen chris och julia. jag går ner till det privata härbärget och finner dem där. julia har säckat ihop totalt. sista biten in till triacastela blev hon tvungen att lifta. hennes ben bar henne inte längre. det är tungt att vandra i snö.
det här var faktiskt det sista jag såg av mina tyska vänner. i fortsättningen ska vi komma helt i ofas.
dag 7 24 km; triacastela - barbadelo
jag lämnar mina sovande tonåringar till rumskamrater klockan halv sju om morgonen. som vanligt är det mörkt ute. det snöar inte så här pass långt ner i dalen där vi befinner oss på cirka sexhundra meters höjd. jag går den långa huvudgatan genom byn och kommer ut till det vägkors där jag minns att jag blev stående förra gången. då hade jag inte en aning om varför vägen delade sig eller vilket håll man skulle gå åt. nu vet jag. sist gick jag via samos. ett bra val eftersom jag där fick se det fantastiska gamla klostret som anses vara ett av de äldsta i västvärlden och som går tillbaka ända till femhundratalet. där borde man ju naturligtvis övernatta någon gång. den här gången väljer jag dock att gå till höger ut ur triacastela. jag vill se hur vägen via san xil ser ut.
det regnar och det är blött överallt.
jag går genom gamla byar med stenhus som kanske är tusen år gamla. jag tänker på alla andra som gått här. heliga birgitta till exempel. det känns...
kanske borde jag stannat i sarria nu när jag tänkt att jag inte ska gå så långt idag. jag vill ju vara snäll mot mina små tår. men, jag vandrar på till ett ställe jag bott på tidigare och där jag trivdes bra, barbadelo.
jag kommer dit redan vid tretiden på eftermiddagen. och finner att jag är den absolut enda gästen på stället. skönt. då kan jag tvätta lite, packa om, skriva, vila. och läsa. men, inte äta. för här finns ingenstans att handla. jag går upp till restaurangen jag minns sedan sist. där är stängt. öppnar först halv nio i kväll! jag knackar på och ber allra ödmjukast att få köpa lite frukt. och får så när jag lovat att komma tillbaka till kvällen för att äta middag.
i min packning på härbärget hittar jag sedan fem granolabars! så där utan vidare. jag har inte köpt dem. de ligger i en påse från ett ställe jag aldrig varit på. vem var det som sa att du inte behöver bekymra dig om din timliga välfärd längs caminon? allt du vill och behöver kommer till dig. jaja...
dag 8 40 km; barbadelo - palais de rei
man kan undra vad som händer i mitt arma huvud den här dagen. varför vandrar jag i mer än tretton timmar? 40 kilometer i spöregn! vad ska det vara bra för?
jag börjar redan klockan sex på morgonen. det innebär att jag får gå den första timman i totalt mörker. med hjälp av min ficklampa. den som jag för övrigt hittade i skogen förra gången jag vandrade el camino. jag fann den i en skogsdunge, långt bort ifrån leden, just när jag behövde den. förstås.
kanske är det för att det regnar precis hela dagen som jag inte vill sluta gå. det är en märklig känsla det där att gå med huvudet inneslutet i en regnkapuschong. det är nästan som att sitta i ett litet hus och lyssna på när regnet smattrar på taket... men lever helt i sin egen värld.
vätan kryper upp längs benen. och jag går bara på. går och går.
jag kommer till portomarin. går över den långa bron. men går inte upp för den gamla trappan den här gången utan går runt för att komma upp i staden.
så här glad var jag när jag tog igen mig i solen på trappan upp till portomarin 2006.
jag går till posten i stan. plockar ur allt ur rycksäcken som jag absolut inte behöver. det blir schampo, balsam, hårborste, faktiskt ficklampa, hudkräm, tvättmedel. jag behåller en liten tvålbit som får tjäna som alltiallo. jag gör iordning en liten kartong och skickar hem den till sverige. jag är trött på att bära omkring saker. den här gången trodde jag att jag bara tagit med mig det allra nödvändigaste, men men.
innan jag lämnar stan inhandlar jag ett gäng chokladkakor, lite yoghurt, bröd och juice. och stannar sedan längs vägen och inmundigar dessa delikatesser.
ja. sedan fortsätter jag och gå och gå. som en annan forrest gump. jag borde ha stannat i hospital da cruz, där är det trevligt och bra, men någonting driver mig att gå mer än tio kilometer till. jag vet inte vad det är. jag möter nästan inte en enda människa på hela dagen. och det gjorde jag faktiskt inte i går heller.
när jag framåt kvällen närmar mig palais de rei stannar några cyklister mig och frågar hur jag mår. de påstår att jag raglar fram. okej okej, det är väl dags att stanna då.
jag stapplar in på det moderna härbärget alldeles innan man kommer in i stadskärnan till palais de rey. sovsalarna här tar nästan fyrtio personer. jag öppnar dörren till en av salarna. och får en chock. på varenda säng sitter det en spansk skolunge. jag går ut till receptionen igen och undrar hur långt det är till nästa ställe. där ute regnar det fortfarande. mina ben känns som stockar. jag har inget val. jag stannar.
folk har spänt linor mellan sängarna där man hängt upp blöta kläder och skor. doften är inte den bästa. ljudnivån är hög. och jag behöver mat. och måste tyvärr ge mig ut igen. hundrafemtio meter måste jag gå för att komma till en restaurang. det känns oövervinnerligt. men jag klarar det.
tillbaka på härbärget vrider jag ur mina kläder och tömmer mina boots på vatten. det finns ingenstans att hänga dem. alla element och alla tvättlinor är upptagna. jag kryper ner i min sovsäck i den sista underslafen, sticker proppar i öronen, och somnar som den slagna hjälte jag är.
dag 9 29 km; palais de rei - arzua
jag kostar på mig att ta sovmorgon. i ärlighetens namn ska sägas att jag är väldigt tveksam till hur det ska gå att vandra idag efter det jag utsatte min stackars kropp för igår. men men. jag drar på mig mina dyngblöta kängor efter att ha virat in fötterna i toalettpapper. där jag sedan intar min frukost har detta vita papper smulats ner till ett pulver och jag skäms lite över den oreda jag ställer till med. kaféinnehavaren är dock vänlig. efter att hon har sopat upp efter mig, erbjuder hon mig tidningspapper att vira runt fötterna. detta hjälper och snart är jag relativt torr igen.
idag har det klarnat upp och jag kan njuta av naturen igen. igår gick jag ju bara där i min huva och tittade ner på mina fötter. kilometer efter kilometer.
en bit utanför palais de rey förstår jag varför jag gick så långt igår. jag letade förmodligen omedvetet efter det ställe jag gick förbi förra gången och som jag hade velat bo på nu, ponte campana. jag hade nog trott att detta ställe skulle ligga långt innan palais de rey, och så låg det efter. jaja. nästa gång kanske. dessutom har det inte öppnat för säsongen än.
i ribadiso de baxio funderar jag på att stanna. härbärget här ligger vackert vid vattnet. men, jag ser skolklasser och vandrar vidare.
kvart över fem kliver jag över tröskeln till det gamla vackra härbärget i arzua. eller rättare sagt blir indragen av en framsträckt hand. som tillhör john som jag stötte på en av mina första dagar på leden. john har gått ända ifrån belgien! för åttonde gången! han går till santiago. tar in på bästa hotellet där i tre nätter. och går sedan tillbaka hem igen. att han har fru och sex barn hemma kanske hör till saken...
jag hittar mig en fin säng med utsikt över den vackra lilla stadens torg. jag går ut och köper lite goda ostar, bröd och frukt för att äta på rummet. och så kommer jag tillbaka och möts av skolklasser. igen!
föreståndaren känner tydligen medlidande med oss pilgrimer som gått långt. hon öppnar en oanvänd sal och låter oss sova där. där ligger jag sedan och lyssnar en stund på johns snarkningar innan jag sätter in propparna och somnar.
dag 10 35 km; arzua - monte do gozo
den tionde dagen hade jag ursprungligen räknat med att vara framme vid mitt mål. men då hade jag förstås räknat med att mina fötter skulle vara lika fläckfria som de var förra gången.
idag går jag egentligen också alldeles för långt. jag är under vägs i elva timmar. jag kunde kanske ha nöjt mig med att gå till arca, men dit är det bara tjugotvå kilometer och det blir för kort. tiden börjar krympa nu.
jag bestämmer mig för att gå till härbärget i lavacolla och övernatta där. innan jag kommer dit passerar jag santiagos flygplats. en märklig känsla. jag blir tårögd när jag tänker på att jag nästan är framme och på hur hårt det varit den här gången. tårarna är dock även glädjetårar. det är en underbar känsla att närma sig santiago!
san tiago here i come!
efter flygplatsen kommer jag upp till rondellen där jag stöter på den första santiagomarkeringen. med sprucken röst skriker jag, viva santiago! viva el camino! viva la vida!
när jag kommer fram till lavacolla råkar jag ut för det fenomen jag nu stött på ganska ofta, härbärget har inte öppnat för säsongen ännu. och här tar jag slut.
jag linkar in på första bästa kafé och sparkar av mig kängorna innan jag beställer en varm choklad. jag får syn på skylten som säger att man inte får ta av sig skorna, försent.
mina fötter skriker i uppror. men jag måste ju fortsätta. jag haltar fram längs vägen när jag möter john. han är i prima form och tänker gå in till santiago ikväll. vill jag möjligtvis bo på finhotellet med honom? gubbe!
jag vill inte anlända till santiago i det skick jag är i just nu. jag minns hur det vara förra gången. hur stort det var att komma in i stan. in i katedralen. jag vill gärna uppleva det igen. utvilad. jag får försöka ta mig till monte do gozo och övernatta där. fem kilometer till bara. snälla!
förra gången jag gick här hann jag inte stanna och titta på det storslagna monumentet på kullen ovanför monte do gozo eftersom jag hade bråttom ner till santiago och högmässan där. nu har jag tid, fast kanske inte ork.
jag snubblar bildligt talat in på det tora mastodonthärbärget i monte do gozo. jag checkar in i fräscht rum för åtta. tre damer är vi som ska sova här. de andra kommer från den portugisiska leden. de är från brasilien.
jag går in i duschområdet. och blir sittande på en bänk, en meter från själva duschkabinen. i kanske en hel timma. jag är så slut. men så glad. snart är jag framme!
dag 11 5 km; monte do gozo- santiago de compostela
så är den stora dagen inne då jag äntligen ska nå mitt mål. santiago!
jag smyger mig ut i natten när klockan står på sex. jag vill ha gått om tid på mig denna underbara morgon. jag vill gå i sakta mak på slingriga vägar fram till den gamla stadsdelen och katedralen.
jag njuter av fåglarnas morgonsång. jag hälsar solen där den sakta kommer krypande upp över horisonten. jag är på ett strålande humör. jag mår bra igen. det tycks som om mina stackars fötter alltid kommer igen efter en god natts sömn.
vid infarten till det urabana santiago, i stadesdelen san lázaro, stannar jag till vid puerto del peregrino för att beundra monumentet över pilgrimer som gått här före mig. den heliga birgitta till exempel.
pilgrimsvandringen till sankt jakobs grav var hennes första. det var på väg hem från den här staden hon fick sin första uppenbarelse, den som gjorde att hon bestämde sig för att grunda vadstena kloster. jojo, går man fram och tillbaka ända från sverige är det nog inte så konstigt att man får så storvulna planer. jag bugar mig nu inför birgitta. hon var en hero den kvinnan. inte tu tal om annat.
även den här gången förvånas jag över att det faktiskt är så lång väg man måste gå inne i själva staden innan man kommer fram till den historiska delen där katedralen ligger. men, men, ett gathörn till, och jag är frammeeeee!
klockan har bara hunnit bli halv åtta. jag går in i den älskade katedralen. ja, jag säger så för jag har ofta längtat hit sedan jag hade den där fantastiska upplevelsen när jag kom in hit första gången (läs mer om detta i mitt reportage i m magasin).
jag stannar i katedralen hela förmiddagen. det känns som vore jag äntligen hemma. jag sitter mig igenom två och en halv mässor. mellan dessa går jag till pilgrimsbyrån för att få mitt diplom och för att rapportera att jag anlänt.
detta sista innebär att prästen under högmässan läser upp att en svenska som startade i leon kommit fram till santigao de compostela. jag är djupt rörd.
i kön för att ta nattvarden känner jag igen en kvinna som låg i en av sängarna bredvid min längs vägen. hon är nu insvept i den brasilianska flaggan. tårarna strömmar ner för hennes kinder.
på eftermiddagen tar jag in på ett litet hotell vid det mysiga lilla torget i närheten av katedralen. jag får ett rum på översta våningen med en säng som är vänd mot balkongen. här kan jag ligga och se på himlen. men, först ska jag ta ett bad. jag har nämligen ett badkar!
på kvällen går jag och ställer mig i kön till restaurangen på lyxhotellet dos Reis Católicos, världens äldsta hotell.
ja restaurang och restaurang. saken är den att när några katolska munkar med hjälp av ferdinand och isabella grundade hotellet 1499, var det för att man skulle husera pilgrimer som vandrat till santiago här. när byggnaden senare gjordes om till att bli en s k parador, ett statligt drivet hotell inrymt i en kulturhistorisk byggnad, var man tvungen att behålla dekretet om att ta hand om pilgrimer. och det är alltså därför man varje dag bjuder ett visst antal pilgrimer på frukost, lunch eller middag i en matsal i anslutning till restaurangens kök.
jag har tur när jag kommer till kön. det är nio personer framför mig. man tar emot exakt tio personer. jag får dela en underbar middag med några glada ungdomar från valencia. en mycket fin avslutning på en fantastisk, om är ansträngande, vandring!
en av mina favoritbilder från vandringen. KÄRLEK!
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Thu, October 02, 2008 14:01:52Vi ger oss av vid 8.30 och efter vi passerat Iria Flavi gar vi genom manga smabyar. Blir ocksa tvugna att ga en lang stracka pa N550, dar bilarna susar forbi.
Passerar forbi Teo dar det ocksa finns ett harbarge.
Nu nar vi Milladoiro, en forort till Santiago, dar vi kan ana tornen pa katedralen.
Det ar fortfarande en bit kvar, ca 4 km och nu ser vi parken Alameda i Santiago och kanner igen oss.
Vi gar till pension Barbantes for att duscha och lamna vara ryggsackar. Darefter fortsatter vi till pilgrimskontoret for att hamta ut vara diplom. Det ar svart att forsta att vi ar framme och inte ska ga imorgon. Kanns konstigt!
Har kommit overens om att traffa vara pilgrimsvanner ikvall vid Praza da Quintana
Gar sedan tillsammans for att ata och att prata (totalt 11 personer).
Det var hog stamning, men anda sorgligt nar vi skulle skiljas. Adresser utbyttes!
Imorgon ska vi ga pa hogmassan kl.12.00. Det ar en fantastisk upplevelse att bade se och hora....
De laser bl.a. upp vilka pilgrimmer som kommit- start av pilgrimsort och fran vilket hemland.
Buen Camino !!!!
chri och goran
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Thu, October 02, 2008 13:44:58Goran magsjuk efter pastan. Blev tufft for honom att ga. Gar over den fantastiska medeltidsbron. Vi passerrar Bermanadalen dar det ar fantastiskt vackert med massor av trad och angsmarker.
Pa vagen ringde jag till harbarget for att kolla nar de oppnade, Goran behover ga och lagga sig direkt nar vi kommer fram. Nu ar vi framme vid Pontecesures och ser stora industrier som sprider enorma luftfororeningar, sa det ser ut som dimma.
Vi trodde att vi bara skulle ga over bron och sa var vi framme, men sa var det inte. Det var bara att ga en bit till.
Nu gar vi langs floden och ser byn Padron skymta dar framme. Klockan ar strax efter 13 och harbarget ar inte oppet som de sagt. Ringer igen och efter fem minuter kommer det en kvinna och oppnar.
Eftersom vi inte atit pa vagen sa ar jag sa otroligt hungrig. Beger mig ner i byn och bestaller in serranoskinka och Pimiento de Padron (sma grona paprika/ pepparvaxter) som var stekta i olja med grovsalt. Mums!
Nar jag kom tillbaka hade Miguel fixat kamomillte till Goran och hans mage kandes battre.
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Thu, October 02, 2008 13:31:59Vi hade svart att hitta ut efter det vi passerat bron ut ur stan. Hamnade pa vag N550 och sa smaningom kom vi till caminon genom att svanga vanster mot Alva (nytta av kartan vi printat ut).Vad skont med lite skog och fin natur!
Tog en fika vid 11-tiden och efterhand dok en efter en av pilgrimmerna upp.
Vid 14.30 kom vi fram till Caldas de Reis och vi skulle ga till en bar for att hamta nycklar till boende som Miguel hade fixat. Det var sondag och baren var stangd! Tack och lov sa lag polisstationen bredvid, sa vi gick in och fragade om de kunde hjalpa oss.
Polisen foljde med till ett hus bakom baren och fick tag pa en rumansk kvinna som hjalpte oss att fa vart rum (12euro/pers). Enkelt, men ok.
Gick omkring i "gamla stan" som verkligen var liten. At pasta tillsammans med Aline och Christof.
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Wed, October 01, 2008 18:20:01Upp kl 7 da vi maste vara ute senast 8. Det galler att ha pannlampa for att packa, da det blir ljust forst vid 8.15.
Miguel berattade igar om att vi skulle passera ett stalle som heter Arcade och ar kanda for sina fantastiska ostron. Spanjorerna sjalva vallfardar hit.
Vi traffar Aline och Christof precis innan vi kommer fram till Arcade och san tur ar kan Aline bra spanska, sa hela byn engagerar sig i att hjalpa oss att hitta en restaurang som har oppet (vid 11-tiden).
Vi bestallde forst 1 dussin ostron, men de var sa otroligt goda sa vi bestallde ett dussin till! Till ostronen skulle man ha vinet Albarino och det smakade ocksa utmarkt. 1 dussin ostron kostade 7euro.
Vid 14-tiden kom vi till Pontevedra och forst kl 16 oppnade harbarget, sa vi gick tillbaka till en uterestaurang som sag trevlig ut och satte oss dar, tills harbarget oppnade.
Det var cirka 1,5 km fran harbarget till city och detta ar en fantastisk stad. Vi gick runt och tittade pa alla fantastiska byggnader och torg. Vilket uteliv! Har skulle jag kunna tanka mig att stanna en dag till....
Vi hade bestamt med de andra att vi skulle ata sallad tillsammans pa kvallen. Nar vi startade med maten sa fanns det inte tillrackligt med gafflar och knivar. Dessutom saknades det glas. Miguel och Goran gick ner till en restaurang och lanade, sa det loste sig...
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Wed, October 01, 2008 18:05:49Kom ivag strax fore kl. 8 och hittade ett oppet café. Vi valde vagen genom skogen, men sag nagra som gick rakt fram. Jattevacker natur och nu marker vi att vi ar i Spanien. Det ar keramikskyltar med en snacka istallet for pilar.
Det ar valdigt langt mellan skyltarna sa ibland undrar jag om vi verkligen gatt ratt.
Redan inna vi gick visste vi att en del av vagen skulle bli en ganska trakig, massor av bilar och rakstracka utmed vagen i ca 5 km, dar Citroen hade sitt upplag i nastan 2 km. Men det kan bar bli battre!
Vi passerade genom Porrino och traffade spanjoren som kom till harbarget igar, Miguel. Efter Porrino kom vi ut pa en 80 vag med lastbilar med timmerstockar och massor av andra bilar och det var jobbigt att ga dar.
In i skogen och svalkade fotterna i en back, valbehovligt for att ga vidare!
Nu bar det uppfor igen, via Mos (finns ocksa ett harbarge har). Idag var det cirka 28 grader varmt och vi behovde verkligen den lask vi kopte pa caféet vi hittade efter ett tag. Darefter bar nedat och vacker natur. Framme vid 16-tiden.
Ett fantastisk harbarge fran 1500-talet mitt i stan. Ett gang spanska cyklister kommer ocksa till harbarget. De har en kompis som kommer kl. 02 pa natten!
camino portugués 2008. chriPosted by compostela Wed, October 01, 2008 17:49:36Aline och Christof fran Frankrike traffade vi till frukost. Christof har gatt samtliga caminos och kommer darfor att bli kallad "the big boss of caminos". Mer vindruvor och bjornbar idag.
Nar vi kom till Valenca visade det sig att harbarget lag precis vid en trafikerad vag och oppnade forst vid 2-tiden. Vi gick till ett hotell och bad om en citykarta.
Gamla stan lag uppe pa ett berg omgiven av en stor borg med vallgravar runtom.
Valenca kandes valdigt turistisk sa vi valde att ga fran Portugal och in i Spanien till Tui. Jattefint harbarge och dit hade ocksa Marc, Holger, Aline, Christof och Michele kommit.
Pa kvallen fick vi stranga order om att vara tillbaka kl 21.30 for da stangdes harbarget. Nu fick vi ocksa dra fram tiden 1 timma.
Tui var en valdigt fin gammal stad med en fantastisk katedral ( i priset for harbarget 3 euro ingick aven intradesbiljett till katedralen).
